Final idag!
Final ikväll! Vem tror ni vinner? Elin eller Kevin?
Själv så hoppas jag på Elin. Tycker hon är den som är duktigast och hon kör sin egen grej. Kevin sjunger tyvärr många gånger falskt. Så för mig är Elin en mer värdig vinnare.
Men jag tror att Kevin kommer att vinna. Jag upplever att hans fans skara är större än Elins. Kevin har liksom barn, ungdomar som tycker han är snygg (vilket jag inte tycker dock, hehe), äldre som tycker han är charmig och säkert en hel del fotbollsvänner. Så ja, han kommer nog att vinna.
Men jag tror att Kevin kommer att vinna. Jag upplever att hans fans skara är större än Elins. Kevin har liksom barn, ungdomar som tycker han är snygg (vilket jag inte tycker dock, hehe), äldre som tycker han är charmig och säkert en hel del fotbollsvänner. Så ja, han kommer nog att vinna.
Fast det kanske är lika bra? Om man tänker om lite. Den som vinner hör man inget av tillslut. Man hör bara från dem i början. Ja, förutom Agnes Karlsson som det går riktigt bra för nu. Men dem alla andra då?
Nu är det ju oftast tvåan som man hör ifrån + några andra som åker ut tidigare.
Nu ska jag sluta babbla och dela med mig av två låtar som jag gillar.
En låt som Elin gör bra är:
En låt som jag tycker Kevin gör hyfsat bra är:
Är så otroligt tacksam!
Tänk vilka otroliga människor det finns där ute i världen.
Massa pyssel och material i både det stora kuvertet och även förpackningen till höger!
Har fått hem en massa pysselmaterial av en kvinna som var för mig helt okänd i början.
Vi fick kontakt på Facebook och det var där det började.
Stort tack till dig! Som jag sa där på Facebook: Du är nog en liten mänsklig ängel!
Jag blir så glad att det finns så goda människor där ute.
Torsdag!
Min lilla torsdag i rader då:
Vaknade runt 10:00 av att mamma väckte mig. Jag var även vaken inatt runt 03:00-04:15 och var klarvaken. Så jag låg i mörkret i mitt rum och käkade godis. Fråga mig inte varför? Hahaha!
Vaknade runt 10:00 av att mamma väckte mig. Jag var även vaken inatt runt 03:00-04:15 och var klarvaken. Så jag låg i mörkret i mitt rum och käkade godis. Fråga mig inte varför? Hahaha!
Nåja, när mamma väckte mig var jag verkligen såå trött. Somnade om i stort sett hela tiden och mamma liksom "Saara?!" så man ryckte till. Kan ju tillägga att jag var riktigt sur när hon väckte mig vid den tiden. 11:00 tycker jag är bra. 
Mamma frågade om jag ville ha pizza bröd och smör på till frukost och självklart vill man ju det! Alltid gott att variera frukosten med något annat för oftast blir det ju samma sak som smörgås, smörgås och smörgås..
Håller ni inte med om det? 
Innan vi började käka frukost (mamma och jag) så hjälpte hon mig med att linda stumpen och sedan eftter frukosten gjorde jag mig iordning för att åka till sjukhuset som vanligt.
Åkte 70 minuter tidigare in idag till sjukhuset för mamma var rolig och tyckte att jag inte skulle vara hemma själv nu när jag var så här trött. Men men..
Kom till sjukhuset runt 14:30 och då tog man prover direkt och sedan var det bara att vänta till Arbetsterapeuten och någon annan skulle komma från Habiliteringen och göra en så kallad HAB-plan med mig. Jovisst - 40-50 minuter senare hittar jag ett nummer och kommer fram dit. Då får jag reda på att Arbetsterapeuten är sjuk. Tack för den informationen! 
Jag tycker det är så dåligt att någon inte kontaktar en vid såna situationer, så man får veta vad som har hänt. Detta är ju helt värdelöst! Jag menar, hon är ju inte ensam i hela huset på Habiliteringen.
Inte heller så får man reda på om dem har fått mitt ena däck lagat från en punktering på min permobil, som DEM gjorde förra veckan då det var hemma hos mig. Jag menar, när ska jag våga använda permobilen utan att vara rädd att jag förstör den ännu mer?
Jag blir så rosenrasande och ledsen när kommunikationen inte fungerar!! Fi fan!
Nog om det. Ska väl avsluta detta inlägg och kolla runt på nätet efter en väska samt lite andra sidor. Hoppas ni har haft en fin dag iallafall! 
En fundering..
Tänkte skriva några rader om en fundering som jag har. Detta kommer säkert att bli snurrigt men jag hoppas ni förstår ändå vad jag funderar över och vill få ut.
Det gäller min släkt.
Jag har märkt att många av mina vänner har god kontakt med sin släkt. Det gör mig lite ledsen - inte för att dem har god kontakt med dem flesta i sin släkt, men för att kontakten jag har i min släkt är så fruktansvärt dålig.
Nu menar jag inte att man ska ses och sådant. Men kontakten hade ju kunnat varit bättre.
Jag menar, vi är ju vänner med varandra på facebook (vi kusiner + dem andra som har facebook) då kan man väl skriva till varandra någon gång iallafall?
Som det är nu så skriver vi grattis till varandra på facebook då man fyller år. Det är knappt det!
Vilket är jätte tråkigt...
Jag har försökt att få det att fungera men det är någonstans som det brister. På min pappas "sida" är dem sämst kontakt. Jag vet inte hur gamla dem är, vart dem bor, vad dem gör om dagarna osv..
Ett min ena kusin "E" kom hit förut och lämnde ett mobilskal han hade målat åt mig, uppsakttade jag verkligen. Vi pratade lite kort om släkten och han tyckte istort sett samma som mig. Att det är lite tråkigt att kontakten inte är bra och att alla verkar "köra sitt race"..
På mammas sida har jag kontakt med min mormor och lite med min morbror som kommer hem till oss ibland. Sedan har jag även rätt god kontakt med min gudmor (mammas faster) och gudfar som bor i Skåne.
Även om jag är glad om mycket tacksam över den kontakt jag har med dem få personerna så jag jag inte låta bli att fundera på vart det är som det brister, sedan kan jag inte låta bli och fundera på vad dem andra tycker om detta. Kör dem bara sitt race eller vad är det frågan om?
Jag hade nog haft en liten kontakt med min moster om hon hade funnits i livet men tyvärr så blev det inte så. Men dem människorna på mammas sida, det är dem jag känner att dem bryr sig om mig och hur det går för mig.
Med risk för att låta ego - Men jag är ju trots allt svårt sjuk.
Hemma!
Är hemma nu och tar helg. Men får jag feber igen måste jag åka in.
Mår för tillfället rätt bra förutom att jag är trött och har väldigt ont.
Jag vet inte om det är så men det känns som jag har gått ondare i stumpen nu till kvällar och nätter?
Vill verkligen inte att det ska vara så. Jag menar - Vi alla behöver sova och dagarna blir kaotiska hur man än gör. Alltså välja att sova på förmiddagen gör att man inte kanske hinner göra det man ska. Jag menar, tid försvinner..
Väljer man att gå upp tidigt så blir man istället sjukt trött och på det kan man bli grinig och ha ont i huvudet.
Det känns som man får välja mellan pest eller kolera... Usch tvi!
Nu kan jag visserligen vara trött och ha ont för att jag har varit på stan idag med en kompis (vet inte om han vill nämnas med något namn så vi kallar honom "J"
Hade en skoj runda på stan trots det regniga vädret.
Såg nu på en kommentar på tidigare inlägg där jag frågade om någon visste vart man kan köpa handsprit som luktar gott. Att det finns på The Body Shop!
Varför i allsin dar gick jag inte in dit? Jag gick liksom förbi butiken 2gånger och bara slängde blicken in.. Ångrar det så hårt!! Vill SÅ gärna ha handsprit som luktar gott!
Men får väl nöja mig med den jag har från Apoteket som nästan gör en snurrig i skallen vid användning.. Hehe!
Nu ska jag avrunda detta inlägg. Jag bara babblar på om allt och inget!
Hoppas ni har en fin lördag och får en fortsatt fin lördag!
Kramar
Happy Halloween! + fundering..
Torsdagen och även Halloween börjar nu gå mot sitt slut. Jag hoppas ni har haft en fin dag och att ni kanske har Halloween pysslat lite?
Söt bild jag hittade på nätet!
Själv så har jag inte gjort det i år. Utan jag har pysslat och grejat med annat. Eller JO! Det enda jag har gjort är att virka en liten häxa men den vart jätte ful och jag vill inte lägga upp bild på den här. Tror inte ens jag har den kvar för jag tror mamma tog den till sitt andra jobb. Hon fick iallafall ta den, för annars hade den fått flyga i papperskorgen. Hehehe!
Jag har inte så mycket att skriva. Har haft en bra dag. Pappa och Annabelle har kommit förbi en sväng till sjukhuset. Dem hade med sig mat från MAX som jag fick.
Det var visserligen en snabbvisit idag för dem stannade i ungefär 30-40 minuter.. Men jag ska väl kanske vara glad att dem kommer iallfall. Min lillasyster och min storasyster (med systerson) har han ingen kontakt med alls. Tycker det är skumt, men jag kan inget göra åt saken, för tro mig - jag har försökt!
Men det är han som missar kontakten med sitt första barnbarn och två av sina döttrar.
Mina fina systrar!
Men jag kan inte låta bli och fundera hur det kommer sig att han har kontakt med just mig? Är det för att jag är sjuk? Beror det på något annat?
Funderar han ingenting på hur dem andra har det och vad dem gör?
Det är mycket som man tänker på emellanåt om just den här situationen.. Ibland känner jag mig även skyldig för att jag träffar honom samtdigt som jag inners inne vet att det inte är jag som gör fel..
Väntar på omläggning..
Denna väntan till omläggningen är väldigt seg. Jag börjar dessutom att blir bra hungrig, men kan ju inte ta något att äta eftersom jag fastar.
Åt sista gången strax efter 23:00 igår. Har alltså inte ätit på över 12 timmar. Det är knappt ens så att jag har fått i mig något att dricka. Bara lite "skvättar" vatten till mina mediciner.
Detta är det enda jag får i mig just nu. Kabeven, dock direkt i blodet...
Det här är en grej som är jobbig med att få sen omläggning. Man hinner bli så förbaskat hungrig. Och blir jag hungrig så är risken stor att jag blir irriterad, tyvärr..
Fast det tror jag i och för sig är ganska vanligt att man blir?
Nåja. Det är bättre med fredagar då jag har omläggning direkt på morgonen, för då hinner jag aldrig bli hungrig, sur och irriterad..
Fast nu hoppas jag att det inte är allt för lång tid kvar tills jag får åka iväg.
Myser med katten!
Äntligen har man fått se sin lilla älskade vän igen. Förra gången jag var hemma så kom hon aldrig hem.
Man undrar vilket äventyr hon har varit på?
Sen blev jag så nojig. Trodde det hade hänt henne något.
Det är ju så lätt att det gör det i och med att hon springer ute mycket.
Men nu så har jag äntligen sett henne. Hon ligger just nu så nöjd på min mage!
För övrigt då? Mår jätte bra faktiskt, lite trött dock. Det är så skönt att vara hemma.
Ska nu bara kolla på Idol resten av kvällen. Resultaten kommer nu och sedan efter det så är det Idol "Extra"
Måste ventilera mig, är så irriterad!
Alltså, habiliteringen i Västerås går ta mig sjutton på nerverna just nu. Fick ett samtal av min sjukgymnast om att hon skulle komma hem till mig den 16:e oktober. Vi ska prova "kuddar" att ha som stöd till stumpen och så ska en tekniker följa med för att kolla och ändra lite på min manuella rullstol hemma.
Blev irriterad och förklarade för henne (för 111:e gången) att hur mycket man än ändrar på rullstolen så sitter jag verkligen inte bra och den är jätte svår att ta sig i och ur..
Hon sa att att hon "vet, att hon förstår och att dem vill att det ska bli så bra som möjligt för mig".
Sa till henne att: "Nej hon förstår inte" och jag undrar om dem verkligen vill att det ska bli så bra som möjligt?
Det gör mig irriterad. Vill dem verkligen det så tycker jag att dem kan fixa en till elrullstol som jag faktiskt sitter bra i. Sjukgymnasten säger att man bara får ha en. Men det låter mycket skumt tycker jag för det borde faktsikt finnas undantag.
Mina anledningar är dessutom väldigt goda.
- Elrullstolen är lätt att ta sig i och ur.
- Jag sitter bra i den.
- Jag skulle bli mer aktiv.
- Jag skulle bli självständigare.
För om jag nu skulle ha setat bra i min manuella så är den stor och alldeles för tung för att rulla själv. Det innebär att jag alltid behöver ha någon vid min sida för att kunna ta mig någonstans.
Vilket man kanske inte vill! Jag är trots allt 22 år och vill "lära" mig att bli mer självständig och känna att jag klarar mycket. Men det får jag ju ingen chans till om jag ständigt behöver ha någon med mig hemifrån för att putta rullstolen.
Jag vill te.x kunna dra ut med någon vän och inte behöva ha mamma med mig jämt. Det är inget illa menat till min mamma. Hon är världens bästa men som 22 årig så vill man ju klara sig själv och vara självständig.
Min sjukgymnast verkar ha lite svårt att förstå det...
Jag har kontaktat min kurator som ska försöka hjälpa mig att få min vilja igenom. Hon är verkligen jätte bra och står på min "sida". Hon tycker att jag har alleles rätt!
Fundering ang taxi chaufförer och förseningar
Har funderat på en sak. När man är sen till sin taxi som står och väntar på en. Oftast handlar det om några få minuter (jag var förresten 3 minuter sen igår)
Då blir chaufförerna oftast sura och många måste t.om påpeka att man är försenad. Som om man inte vet det själv?
Dem tycker att det inte är okej att man är försenad.
Ämne om man står själv och väntar på dem och dem är försenade, då är det oftast fler minuter och ibland kraftigt försenade.
Då är det plötsligt "okej" med förseningar och det är precis som om dem skulle äga hela världen. Skulle man påpeka för dem att dem är sena så blir dem flesta chaufförer sura för att dem tycker att det inte gör något typ.
Det är lite störande tycker jag!
Igår var jag lite försenad p.ga en hiss som är alldeles vid ingången till shoppingcentret. Jag kom till hissen och såg en kvinna åka ner precis. Jag hann alltså inte in
Då går det ju inte att göra något åt saken n att vänta. Jag är inte mer än en människa och kan inte trolla eller teleportera mig tyvärr.
Ska jag då behöva tänka när jag shoppar att jag måste till hissen ca 15-20 minuter innan taxin kommer för det KAN vara något strul med hissen!
Nej nej! Det tänker jag inte göra!
Jag sa förlåt till chauffören och tycker att dem borde vara artiga och göra detsamma när dem är försenade...
" Jag vet inte vad ville ha ut av detta inlägg men jag känner mig så irriterad när det gäller det och förseningar!"
Söndag!
Vaknade någon gång mellan 11:30-12:00 av att mamma väckte mig. Jag var verkligen jätte trött för jag somnade så sent natten till idag. Klockan vart nog t.om framåt 02:00 innan jag släckte.
Det började att kladda mer precis innan jag egentligen tänkte släcka, och efter det vart jag lite typ spänd och så i kroppen. Det kändes jätte geggigt och jag blir liksom på min vakt då när det har kommit igenom gegga. Jag vill liksom inte att det ska bli mer.
Nåja, nog pratat om geggiga sår.
Idag käkade jag mackaroner och falukorv till brunch. Efter att jag hade ätit så fixade jag en väns (jag har på facebook) ögonfransböjare. Jag la upp en bild där då jag pimpade min med lite "stenar" och så ville hon att jag skulle pimpa hennes. Tror det föresten är samma bild som jag la upp här förut?
Sedan efter det till runt klockan 17:00 har jag bara fixat mig och packat för att åka till sjukhuset.
Nu kanske ni tänker "Sjukhuset? På en söndag? Varför då?"
Och nej, inget har hänt. Jag har åkt hit redan idag för att jag imorgon ska vara på Angiolab och "klistra" kärl.. Därför åkte jag in idag för att jag var tvungen att ta prover och duscha inför imorgon. Sedan är det för att jag ska vara på angiolab tidigt tidigt imorgon.
Jag hoppas verkligen det går som det ska och att jag inte har allt för ont efter. Men tyvärr hör det till vanligheterna att jag får riktigt ont. Tyvärr får jag såpass ont att jag måste få bland det starkaste smärtsillande dem har att ge direkt i blodet.
Sist började jag t.om att hallucinera av allt jag fick i mig. Rummet vart som en enda degklump och det kändes som sängen åkte omkring. Det var t.om såpass att jag vart tvungen att hålla i sänggrindarna och se om sängen stog stilla. Men allt löste sig och jag kom sedan till ro sen, men tänk vad läskigt det kan vara.
Och gången innan det så vart jag verkligen jätte dålig att jag fick ligga lätt nedsövd en natt med en maskin som hjälpte mig att få luft att andas. Det var för att min kropp skulle få vila från precis allt. Jag hade jätte dåliga värden och om jag inte minns fel så hade jag både hjärtsvikt och njursvikt..
Det är det jag känner lite oro för imorgon. Det som rör sig i mitt huvud är just: "Hur ska jag må efter denna gång imorgon? Kommer det att gå bra? Kommer det att gå mindre bra?"
För själva behandlingen går ju bra och det är jag inte fundersam och små orolig över, inte ett dugg. Men det är just det där - Efter, hur blir det då?
Samtidigt på det så kan jag inte låta bli att fundera lite på att det måste ju finnas något annat alternativ man kan göra? Detta kan ju inte vara det enda man kan göra för mig (om man bortser från vad jag själv kan göra som att träna te.x) Eller är det det?
Sen tycker jag att det är mycket märkligt att dem tänker göra behandlingen eller lilla ingreppet trots att jag har mått som jag har gjort. Alltså haft lite feber, varit jätte trött os.v..
Jag hoppas verkligen att dem vet vad dem gör?
Nu ska jag avrunda innan detta blir för långt. Jag måste ändå betala lite räkningar och sedan ska jag fortsätta kolla på en japansk verision på Paranormal Activity. Har pausat den för tillfället.
En liten fundering..
Har en liten fundering.. Den senaste veckan har jag mått ovanligt bra. Visst - såren kladdar och så fortfarande, men jag mår liksom bra. Känner mig piggare och gladare, och jag har knappt ont.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som händer och varför det är så bra just nu? En annan fundering är, är det en period som är bra eller håller det på att bli bättre?
Just den funderingen, återstår det ju att se. Man kan inte svara på det nu. Men jag är så pass smärtfri att jag inte har haft ett smärtplåster på ca 7-8 dagar och jag tar nästan inga smärtstillande vid behov. Det är så otroligt bra!
Jag tänkte nu se om jag klarar mig utan smärtplåstret för det är ju trots allt bäst ju mindre mediciner man tar även om allt inte är i tablettform.
Lite tankar så här i natten..
Vill bara lämna någon rad på en sak som jag har tänkt på. Det finns risk att detta inlägg blir snurrigt och det är egentligen kanske ointressant för er men jag vill ändå lämna några rader och berömma mig själv. Nu till saken:
Efter omläggningen i tisdags så började jag att blöda. Det var inte jätte mycket, men det var inte jätte lite heller. Troligen måste det har börjat blödit redan då jag låg på uppvakningen efter omläggningen för jag låg på en massa blodkoagel och så ska det ju inte vara. Kollar inte personalen så det är torrt och okej? Nu kan man ju undra..
Det var iallafall på avdelningen som jag upptäckte det och en sjuksköterska hjälpte mig snabbt att få tryck på det. Tror det avtog ganska fort efter att jag fått lindat tryck.
Vanligtvis när det blöder blir jag väldigt osäker och brukar oftast vilja vara på sjukhuset då för då är jag nära till "allt" om något skulle hända. Det sitter fortfarande i psykiskt från den gången jag höll på att förblöda.
Jag vet att jag inte kan förblöda nu, för dem stora blodbanorna är "stängda" men som sagt, jag blir oftast väldigt osäker ändå.
Men i tisdags kände jag något annat. Jag ville inte vara på sjukhuset för jag ville hem. Men samtidigt ville jag inte vara hemma heller just för att det hade blödit. Jag ville varken vara på sjukhuset eller hemma.. Rätt snurriga tankar hade jag då som ni märker.
Sen började jag att fundera på om jag skulle vara kvar till onsdag morgon för att se om allt är som det ska och att det inte blöder något mer och sedan åka hem.
Men sedan började jag tänka: Nej jag åker hem nu ikväll (tisdags alltså) och jag får väl komma tillbaka om det blir för jobbigt. Men jag måste ju "träna" lite på att vara hemma även i jobbiga situationer. Man kan ju inte bo på sjukhuset bara för att. Sedan tänkte jag att "går det bra tills på torsdag, så kommer detta stärka mig ännu mer"..
Det jag vill komma fram till är att skulle denna tisdag ha skett i våras, att det blödde efter omläggningen. Då hade jag förmodligen aldrig åkt hem just för att jag var så osäker då. Men nu känns det som att något håller sakta på att hända. Jag ser inte blod på samma sak som jag gjorde då. Och det är verkligen jätte bra att det går framåt!
Det vill jag berö
Ett "litet" tack så här mitt i natten!
Jag har fått några jätte rara kommentarer från er på senare tid. Vill bara säga tack! Blir så glad när jag läser vad ni har skrivit. Ni är ju för gulliga allihopa! 
Varma kramar till er!
Liten tanke...
Det är verkligen jätte tråkigt när man åker hem en onsdag. Förstå mig rätt; Att komma hem är kul. Men imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset.
Jag bara far fram och tillbaka och jag hinner knappt vara hemma känns det som. Det är det som verkligen är jätte tråkigt!
Men jag försöker verkligen ta vara på tiden hemma. Fick nu glass av mammas kar. Det är ju gott!
Bara en massa tråkiga saker...
Vilket tråkigt liv jag har! Jag kan sällan hitta på något roligt. Jag bara finns i mitt rum på sjukhuset och VÄNTAR på att få KOMMA UT!
Jag vill så gärna ner på City festivalen som för övrigt är sista dagen idag. Bara ner en kort stund med familjen! Det är allt jag vill!
Säger läkarna nej så kommer jag vara emot dem. Jag är vuxen och får bestämma över min egen vård. Dem kan inte tvinga mig till någonting!
Dom får fan ta och visa lite medmänsklighet någon gång!
Inte nog med det så fyller min lillasyster 17år idag så hem vill jag också och fira henne. 
Annars hoppas jag hon får en fin dag, min älskade syster!
Mår inte så bra..
Mår inte så bra just nu.. Jag har jätte ont i stumpen, ont i huvudet och mår lite små illa. Har lite symtom av magkatarr. Är livrädd att det ska bryta ut såpass att jag behöver sjukvård för det.
Det var inte så jätte länge sedan som jag fick söka vård för det och magsår. Åkte då in akut med ambulans till akuten. Jag hade såå ont då att jag bara ville sjunka genom jorden.
Den gången pratade dem om att jag ev behövde opereras. Men jag fick stark smärtlindring,antibiotika, slang i näsan ner till magsäcken som skull "suga" magsyran typ. Sen fick jag fasta några dagar och sedan äta flytande ett tag innan jag fick lite mer normal mat. Jag vill verkligen inte vara med om det igen!!
Ämne jag ska försöka att inte tänka på det och oroa mig. Då blir väl allt ännu sämre?!
Tillbaka till min dag nu och om hur jag mår. Jag har dessutom förhöjd temp just nu. Den ligger på 38grader exakt.
Vad är det som händer i kroppen?
Jag vill inte bli dålig just nu. (vill inte det annars heller, men ni fattar nog vad jag menar) Det är sån fel timing som det kan bli just nu!!
Snart börjar City veckorna i Västerås med b.la City festivalen nu till helgen som kommer. Jag vill gärna gå!
Och första helgen i juli är det det årliga Power big meet i staden. Typ världens största raggarbilsträff! Det vill jag med på. Vi tar t.om en egen bil och kör med!
Nu ska jag kolla på youtube eller nå film en stund. Jag är verkligen jätte trött men jag kan inte sova p.ga stumpen...
Less!
Jag är så less på att hålla på och hosta nu. Har dragits med detta en vecka nu och det har inte blivit så där jätte mycket bättre..
Jag är dessutom jätte rädd att jag ska råka hosta till såpass att det börjar blöda. Det har nämligen hänt två gånger på en väldigt kort tid.
En annan sak jag funderar och tänker på att jag ska genomgå en koiling den 10e juni. Jag måste verkligen vara frisk från detta. Annars måste jag säga nej och ställa in.
Minnen! <3 :)
Hittade en CD med lite bilder som vlt tog när jag låg på barnkliniken förut. Det är ett fint minne!
Han är en jätte fin person!
Musikern fraktar runt på sina instrument själv. Hihi!
Tillsammans med Vimsan och Doktor Musik (som är sjukhusclowner på barnkliniken)
Mattias hälsar på mig!
Mattias och Sanna sjunger: Jennie let me love you.
Ett foto på oss tillsammans.
Aslutar med ett på mig och Mattias
Berättar om min söndag - Blödning och akuten
Min dag började med att mamma väckte mig på förmiddagen. Var fortfarande väldigt trött då så låg och blundade en stund till. Sen hostade jag till och det kändes smått konstigt i ett sår. Jag tänkte inte mer på det, men sen såg jag att det började bli rött på stumpen. Ropade på mamma - Jag blöder!
Mamma kommer springandes och plockar fram material som vi kan trycka med där det kommer.
En jobbig grej vid blödningar är att när det blöder så är det ju svårt att veta vart det kan komma ifrån. Mit stump är full av sår och det kan ju rinna från ett ställe men pressas till ett annat. Ja ni förstår säkert?
Men mamma gör alltid sitt bästa och chansa att man trycker på rätt ställe när det blöder. Samtidigt ringde hon efter en ambulans.
Men mamma gör alltid sitt bästa och chansa att man trycker på rätt ställe när det blöder. Samtidigt ringde hon efter en ambulans.
Vi trycker båda två på stumpen i väntan på ambulansen. Hon på ett ställe och jag på ett annat. Minutrarna känns långa innan ambulansen kommer. Men tillslut hör vi sirener och ambulansmännen kommer in.
Sen var det bara att ta mig in i ambulansen och sedan åka till akuten. Det gick väl inte sådär jätte bra där. Tog en stund innan jag fick hjälp. Det började med att läkaren inte hittade lindorna han skulle använda till stumpen så dem fick han leta efter.
Innan han och sköterskan skulle linda min stump så sa jag:
- Det är verkligen inget illa menat mot er men jag har svårt att låta nya personer linda min stump. Det skulle vara skönt att få komma upp till avdelningen och få lindad av någon där som har lindat mig förut.
Han svarar att jag får berätta hur jag vill ha det när han lindar. Sen försökte han plocka bort dem omläggnings dynor som mamma satte dit hemma och tröck med där det kom blod. Han menade på att det inte blöder mer.
Sen när han började linda stumpen så lindade han inget tryck alls och han sa igen att det inte blöder mer. Sen fortsätter han bara.
Då började jag fundera "Vad är då meningen att man linda på. om man inte sätter tryck? För syns skull eller?"
(Jag ångrade att jag inte sa det till honom)
Lindningen blir skrynklig och slarvig. Jag blir jätte ledsen och säger:
- Det blir ingen bra.
- Det blir ingen bra.
Jag får till svar av sköterskan och doktorn:
- Det är bara provisoriskt. Dem kommer säkert att öppna på avdelningen!
Jag svarar:
- Det gör dem aldrig! Dom låter det vara till nästa omläggning om det inte är så att det börjar blöda igen.
Sköterskan svarar:
- Då får dem göra om det då!
Jag fortsätter att mot argumentera:
- Är det inte bättre att göra det ordentligt på en gång och sedan låta det vara?
- Är det inte bättre att göra det ordentligt på en gång och sedan låta det vara?
Under tiden vi diskuterar så fortsatte läkaren att linda. Jag ber honom att linda ett varv runt midjan för att få tryck nedanför magen där det hade runnit ut blod tidigare hemma. Det ville han inte heller.
Sen gjorde han klart sin slarviga lindning. Jag var så ledsen och besviken efter. Var helt förstörd!
Jag tycker inte att man som läkare säger att jag får berätta hur jag vill ha det men sen lyssnar man inte ett enda skit på en. Det var ett jätte dåligt bemötande. Dessutom vart resultatet inte bra alls heller..
Jag har redan svårt när nya människor lindar min stump. Att det dessutom händer sånt här gör ju inte saken bättre. Är rädd det kommer bli ännu svårare att låta nya personer linda stumpen. Nåja..
Mamma kom till akuten sedan och ungefär i samma veva fick jag åka upp till avdelningen. Berättade för sköterskorna där vad jag hade varit om på akuten. Dem tyckte det lät konstigt också. Jag nämnde också till mamma som följde med till avdelningen att nästa gång det blöder så försöker vi fixa lindningen hemma och går det absolut inte att linda själva så tänker jag tvinga dem på akuten att ringa till avdelningen och fråga om det finns någon som kan linda tryck. Tror det skulle underlätta för alla. Sen berättade jag att min högsta önskan just nu är att få det omlindat.
Fick först lite mat av mamma (hade inte hunnit äta något innan och sen var det eftermiddag) som hade varit ner till kiosken och handlat. Sen var hon tvungen att åka.
Senare på kvällen lindades det om och jag var så lättad och mycket gladare efter.
Det var min lilla söndag. Räknade verkligen inte med att detta skulle hända...
