Lite tankar så här i natten..

Vill bara lämna någon rad  på en sak som jag har tänkt på. Det finns risk att detta inlägg blir snurrigt och det är egentligen kanske ointressant för er men jag vill ändå lämna några rader och berömma mig själv. Nu till saken:
Efter omläggningen i tisdags så började jag att blöda. Det var inte jätte mycket, men det var inte jätte lite heller. Troligen måste det har börjat blödit redan då jag låg på uppvakningen efter omläggningen för jag låg på en massa blodkoagel och så ska det ju inte vara. Kollar inte personalen så det är torrt och okej? Nu kan man ju undra..
Det var iallafall på avdelningen som jag upptäckte det och en sjuksköterska hjälpte mig snabbt att få tryck på det. Tror det avtog ganska fort efter att jag fått lindat tryck. 
Vanligtvis när det blöder blir jag väldigt osäker och brukar oftast vilja vara på sjukhuset då för då är jag nära till "allt" om något skulle hända. Det sitter fortfarande i psykiskt från den gången jag höll på att förblöda. 
Jag vet att jag inte kan förblöda nu, för dem stora blodbanorna är "stängda" men som sagt, jag blir oftast väldigt osäker ändå. 
Men i tisdags kände jag något annat. Jag ville inte vara på sjukhuset för jag ville hem. Men samtidigt ville jag inte vara hemma heller just för att det hade blödit. Jag ville varken vara på sjukhuset eller hemma.. Rätt snurriga tankar hade jag då som ni märker. 
Sen började jag att fundera på om jag skulle vara kvar till onsdag morgon för att se om allt är som det ska och att det inte blöder något mer och sedan åka hem. 
Men sedan började jag tänka: Nej jag åker hem nu ikväll (tisdags alltså) och jag får väl komma tillbaka om det blir för jobbigt. Men jag måste ju "träna" lite på att vara hemma även i jobbiga situationer. Man kan ju inte bo på sjukhuset bara för att. Sedan tänkte jag att "går det bra tills på torsdag, så kommer detta stärka mig ännu mer"..
 
Det jag vill komma fram till är att skulle denna tisdag ha skett i våras, att det blödde efter omläggningen. Då hade jag förmodligen aldrig åkt hem just för att jag var så osäker då. Men nu känns det som att något håller sakta på att hända. Jag ser inte blod på samma sak som jag gjorde då. Och det är verkligen jätte bra att det går framåt! 
Det vill jag berö

Kommentarer
Postat av: /C

Vad roligt att det blir bättre med rädslan, mycket bra jobbat :) STORT GRATTIS på födelsedagen, hoppas du får nån god tårta :D kram

2013-08-22 @ 08:57:48
Postat av: Sarah

Du verkar vara en stark tjej :-) Kämpa på :-)

2013-08-22 @ 09:08:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0