Tänkte skriva några rader om en fundering som jag har. Detta kommer säkert att bli snurrigt men jag hoppas ni förstår ändå vad jag funderar över och vill få ut.
Det gäller min släkt.
Jag har märkt att många av mina vänner har god kontakt med sin släkt. Det gör mig lite ledsen - inte för att dem har god kontakt med dem flesta i sin släkt, men för att kontakten jag har i min släkt är så fruktansvärt dålig.
Nu menar jag inte att man ska ses och sådant. Men kontakten hade ju kunnat varit bättre.
Jag menar, vi är ju vänner med varandra på facebook (vi kusiner + dem andra som har facebook) då kan man väl skriva till varandra någon gång iallafall?
Som det är nu så skriver vi grattis till varandra på facebook då man fyller år. Det är knappt det!
Vilket är jätte tråkigt...
Jag har försökt att få det att fungera men det är någonstans som det brister. På min pappas "sida" är dem sämst kontakt. Jag vet inte hur gamla dem är, vart dem bor, vad dem gör om dagarna osv..
Ett min ena kusin "E" kom hit förut och lämnde ett mobilskal han hade målat åt mig, uppsakttade jag verkligen. Vi pratade lite kort om släkten och han tyckte istort sett samma som mig. Att det är lite tråkigt att kontakten inte är bra och att alla verkar "köra sitt race"..
På mammas sida har jag kontakt med min mormor och lite med min morbror som kommer hem till oss ibland. Sedan har jag även rätt god kontakt med min gudmor
(mammas faster) och gudfar som bor i Skåne.
Jag hade nog haft en liten kontakt med min moster om hon hade funnits i livet men tyvärr så blev det inte så. Men dem människorna på mammas sida, det är dem jag känner att dem bryr sig om mig och hur det går för mig.
Med risk för att låta ego - Men jag är ju trots allt svårt sjuk.
Även om jag är glad om mycket tacksam över den kontakt jag har med dem få personerna så jag jag inte låta bli att fundera på vart det är som det brister, sedan kan jag inte låta bli och fundera på vad dem andra tycker om detta. Kör dem bara sitt race eller vad är det frågan om?