flickansaara.blogg.se

Okej.. Jag har en känsla av att detta inlägg kommer bli ganska snurrigt, men då får det bli det. Jag vill ändå skriva känner jag.

Först måste jag säga att jag är så stolt över mig själv för att jag satt uppe i fredags innan omläggningen! Satt uppe i nästan en timme med två sjukgymnaster som sällskap. Vi gick ut och jag fick känna på det sköna vädret. Ja, det var skönt så länge jag var i skuggan. Hehe!
Sen gick vi utevägen vidare till kiosken. Köpte lite godis inför helgen. Kan vara bra att ha när man är sugen.
Efter visiten i kosken promenerade vi vidare till sjukgymnasternas kontor för att heja på min lymfterapeut och sen vidare till avdelningen. Jag började få ont i rumpan.

Som sagt, jag känner mig väldigt glad när jag har setat uppe och är väldigt stolt över mig själv. Men det är just det innan som jag tycker är så fruktansvärt jobbigt!
Är så rädd för att det ska börja blöda. Den där rädslan är fruktansvärt jobbig. Jag skulle göra mig av med den om det gick... Det kan säkert gå att komma över sin rädsla, men frågan är hur? Jag hatar verkligen rädslan. Jag vill göra så mycket mer än vad jag kan idag. Men rädslan verkar "älska" mig!
Min rädsla beror nog på att jag har blödit så många  gånger förut. Dom minnena kommer upp direkt när det inte känns bra. Det är ju inga fina minnen alls. Det är fruktansvärt och jag känner mig så liten då det blöder. Igentligen vet jag vad jag ska göra när det blöder men då när det väl händer så känner jag mig bara så hjälplös mot mig själv.

Innan jag kom upp igår kom en läkare in till mig och sa att jag måste sitta upp mer och pratade lite. Jag minns inte ordagrant vad han sa men jag upplevde det som att dom inte förstår ett dugg hur det känns och hur min rädsla verkligen är. Minns att han sa: "Det är ju samma sak för dem som är flygrädda! För att dom kanske har sett att ett flyg har störtat någonstans och sen sätter dom sig på ett plan."

Jag själv tycker att det finns stora skillnader på olika rädslor. Sen uppfattade jag det som om han verkar tro att jag vill ligga i sängen. Jag vill jätte gärna komma upp. Men det är rädslan som jag måste försöka göra mig av med. Rädslan över att det ska blöda, göra ont och så.. Men dom förstår mig inte tror jag. Dom verkar tro att det är som att trycka på en knapp och sen "Wips" så är det borta! Men det är så mycket svårare än så!
Den ända som förstår mig är min mamma tror jag. Hon känner mig så bra. Hon skrev ett jätte bra inlägg om hur det är för mig (hittade bra ord och uttryckte sig bra)

INLÄGGET