flickansaara.blogg.se

Jag var precis ute på en promenad i områdena runt sjukhuset  Går förbi ett lägenhetsområde där det även finns en basketplan.

En liten flicka är där och spelar basket med sin pappa. Pappan busar och snor basketbollen från henne och flickan utbrister skrattande: Nej pappa! 

Jag kunde inte låta bli att le stort, som jag tror att jag dem såg. Hehe!

Men jag blir så glad när jag ser föräldrar umgås med sina barn genom att leka eller sporta ihop. Skulle tro att det kan bero på att jag inte har haft den möjligheten fullt ut själv. 

Som barn har jag aldrig istort sett umgåtts med min pappa, genom att spela spel, leka eller sporta ihop. Och som barn fanns ju den längtan, speciellt då man hade vänner som umgicks med sina båda föräldrar, och jag hade ofta funderingen: Varför det var så här för mig?

Idag vet jag. Jag vet även att jag inte har förlorat något på det. Den enda som förlorat något, det är min pappa.

Och det har resulterat med att jag idag inte känner min pappa och pappa känner inte mig, egentligen. Det är inte mycket jag vet om honom och han vet inte så jätte mycket om mig heller. Trots att jag är det enda barn han träffar. Det är tråkigt, men det är tyvärr verkligheten och sant..

Jag blev påmind idag om vilken fantastisk mamma jag har som har funnit för alla sina barn (plus min halvsyster på min pappas sida) genom alla dessa år och fortsätter finnas och kämpa för oss barn.

Jag är stolt som får säga att du är min mamma