flickansaara.blogg.se

Jag fick ju som jag nämnde i tidigare inlägg redan sova från start även om dem först ville göra det vaket. Så jag var helt ovetande om vad som hände. Men jag tycker så synd om mamma som nervös och orolig fick sitta i väntrummet och se hur all personal sprang in och ut ut salen.. 
Kan egentligen inte förstå vilka tankar hon måste ha haft den stunden. 

Vad händer inne i salen? Är det kritiskt?

Tillslut kom läkaren ut och pratade med henne och sa att läget var under kontroll.

Och jag kan bli arg på vården idag. Tydligen fanns det risk att hjärtat kunde retas upp och reagera då man förde in katetern mot hjärtat, då det är en metall på katetern som kan "reta" upp.

Men tror ni vi fick reda på det komplikationer som kunde ske? Svar: Nej! Det enda jag fick veta var att det kunde ske en blödning i insticksstället. Det var det, men inget mer.. 

Jag fick inte reda på något efter av läkaren vad som hade skett, utan fick höra bitvis från mamma och bitvis nu senare från Västerås. 
Och jag tror ärligt, att fick jag reda på att kroppen kunde reagera mer än så. Så tror jag att jag hade tackat nej redan från början till undersökningen. 

Alla pratade om att undersökningen var en sådan liten grej, men den lilla grejen blev större..  Nu är dem otroligt duktiga i Uppsala och på Akademiska, men varför utsätta sig för det? 
Vill dem i framtiden att man ska göra ny kateterisering så kommer jag med största sannorlikhet att tacka nej.

Jag känner nu att detta var första och sista gången för det är inte värt det. Det är verkligen inte det!