flickansaara.blogg.se

Här kommer uppsatsen som jag skrev i Höstas. Har inte ändrat någonting. Behöver inga rättningar för texten är redan inlämmnad för länge sen. Vill mest bara dela med mig den till er. Då kanske ni får en bild av hur jag hade det. Trevlig läsning eller vad man nu ska säga! :)

En dag jag aldrig glömmer.

29/6-08 till 30/6-08

Detta hände ganska nyligen men det är en sådan dag man förmodligen inte glömmer. Jag tänkte berätta det jag minns och har hört om den stunden.

Min lillasyster Sanna fyllde 12 år den 29 juni och vi hade lite besök och det kom folk för att gratta henne på dagen och eftermiddagen.

Men det är inte det jag ska berätta om. Det jag ska berätta om hände senare på kvällen. Jag sitter med bärbara datorn i min säng och chattar på MSN. Jag har mitt rum i ett litet ”hus” på gården som jag delar med min syster. Som en omgjord bod ungefär. Vi har en varsin ingång till våra rum och min var öppen p.ga värmen och luften.

Mamma kommer in i mitt rum och sätter sig och pratar. Jag minns inte om vad men jag minns att jag berättar till henne att jag har fruktansvärt ont på sidan av det amputerade benet (stumpen med andra ord).Det var en smärta jag aldrig känt förut.

Det var olika sorters känslor som t.ex gnagande värk och det kändes som världens tryck precis som att något ville ut b.la.

Mamma funderar på om vi ska öppna på lindorna hemma och kolla efter. Vi har gjort så förut. Men det är något inom henne som säger att det är fel

Så hon ringer till barnakuten och vi var så välkomna. Jag hoppar ut med mina kryckor till bilen. Det hade börjat blivit mörkt ute för klockan var ganska mycket. Den kan ha vart ungefär 22:00 – 23:00.

När vi var framme på barnakuten fick vi ett rum och vänta i en liten stund. Senare kom några personal och jag la mig till rätta på britsen. Dom lindar av några varv och sen hände det ingen var beredd på.

Det började blöda. Jag menar inte lite blod utan det var nästan så det pumpade ut och personalen på barnakuten larma både till narkosen och kärlkirurgen.

Sen gick allt så himla fort men jag hade mamma hela tiden vid min vänstra sida och jag är glad att hon fanns där hela tiden.

Personalen på barnakuten började trycka så mycket dom kunde på stumpen i hopp att det kanske skulle avta men det gör det aldrig utan det fortsätter pumpa ut.

Ganska snabbt kommer det lite folk från olika ställen och sticker mig med nål så jag får en infart till kärlen.

Jag tror dom tog lite blodprover och sprutade dormikum som är ett slags lugnande medel i kroppen för att jag skulle slappna av .Men att slappna av i den situationen jag var vid var väldigt svårt med tanke på att man känner hur man blöder och det aldrig vill ge sig. Jag minns att blodvärdet var väldigt lågt. Det låg mellan 50-60 på ett ungefär och minimigränsen ligger på 120 hos kvinnor.

Jag minns att jag kolla flera gånger på stumpen och dom bruna lindorna blev snabbt röda.

Det var ca 2-3 folk som nästan ”kramade” om stumpen med olika sorters kompresser i väntan på att kärlkirurgen skulle komma och dom förde mig till en stor sal. Jag vart så pass dålig att jag har lite minnesluckor och minns inte vart salen var till exempel.

Det sista jag minns var den stora salen som jag var vid innan dom körde in mig på en operationssal.

Det är en händelse som jag förmodligen inte kommer att glömma på ett tag och jag är väldigt glad och tacksam för att vi gick efter mammas magkänsla. Annars hade jag kanske inte hunnit få hjälp så fort som jag då fick.